Friday, December 18, 2009
Lovely, you're lovely to me...
Så långt sträcker sig min nivå av romantik. Och ändå.. Allting är i sanning relativt. Jag anser ändå att man inte behöver överdriva för att det ska betyda någonting.
Wednesday, December 16, 2009
Tuesday, December 15, 2009
Sjukdomstider...
Nu sitter jag hemma och är sjuk igen. Det tycks vara en dålig vana of mine. Hursomhelst så har min tristress i kombination med det faktum att pappa arbetar hemifrån gett mig tillfälle att diskutera den nuvarande regeringens sjukpolitik. Hela det här rabaldet kring att cancersjuka och blinda ska tvingas arbeta har sin grund i penningbesatta plastjournalisters infantila påhopp på regeringen i tafatta försök att tjäna pengar. Olyckligtvis tror jag man kan konstatera att det fungerar ganska så väl.
Enligt uppgifter så är en stor del av de som är sjukskrivna för längre tid ofta ensamstående mammor i övre medelåldern som lider av ganska så diffusa sjukdomstillstånd (med detta menar jag inte att de är inbillningssjuka, absolut inte)som arbetat deltid tidigare. I många fall kan problemen, vilka ofta är psykiska på många nivåer, härledas till att den drabbade känner sig otillfredställd med sin plats i livet; sin familj, sin man, sina barn, sitt boende, sitt arbete. Det förslag som det nu varit sådant rabalder om går enbart ut på att man skall försöka slussa ut dessa individer i arbetslivet igen och försöka få dem att arbeta åtminstone deltid på en annan plats där de kanske skulle få ut mer av sin tillvaro. Dock är det ju mycket roligare att läsa om dödssjuka människor som tvingas arbeta trots sitt tillstånd av den ondskefulla staten, än olyckliga människor som bara förlorat all ork och därför måste motas framåt i världen..
Men nej.
När man driver runt hela dagarna därför att man är sjuk får man alldeles för mycket utrymme att känna efter, att tänka. Om det enda man gör hela dagarna är att reflektera över hur mycket dåligt som finns, som känns; då mår man dåligt. Det är ingen konstighet.
Jag är trött på att vara sjuk nu. Jag skulle ha haft ett seminarie om boken vi läst i svenskan plus en text som vi fick samt ett litet test på verb i franskan men jag orkar inte. Jag har haft alldeles för mycket den här veckan och sovit för lite.. Detta plus min elaka förkylning gör att det känns jobbigt.
[Note: Det kan verka lite motsägelsefullt att säga att livströtta människor ska tvingas ut på arbetsmarknaden fastän de inte orkar och sedan fortsätta med att säga att det är synd om mig därför att jag är sjuk, men det är inte det jag menar. Det är skillnad på att vara borta någon dag på grund av en elak förkylning/influensa/nervsammanbrott och att vara långtidssjukskriven på grund av allvarligare och mer omfattande besvär.]
Vi har ett tresidigt arbete tills imorrn. Jag har knappt skrivit ett stycke. Jag längtar till jullovet så att jag kan få andas ut lite.
Jag har reflekterat lite över det som påpekats vid ett flertal tillfällen när jag o Klara har intervjuat människor för vårt projektarbete, nämligen att en stor bidragande faktor till det att ungdomar är så stressade är det att man måste högprestera hela tiden. Att alltid ligga på topp tar sen beskärda del av orken och förmågan. Jag kan konstatera att jag har perioder då jag stressar så mycket att jag utan tvekan skulle bränna ut mig om jag befann mig på den nivån jämt. Det är galenskap egentligen.. Det finns inga arbetssätt som ser ut så i den verkliga, stora världen.
Virus och lättja till er
~L~
Enligt uppgifter så är en stor del av de som är sjukskrivna för längre tid ofta ensamstående mammor i övre medelåldern som lider av ganska så diffusa sjukdomstillstånd (med detta menar jag inte att de är inbillningssjuka, absolut inte)som arbetat deltid tidigare. I många fall kan problemen, vilka ofta är psykiska på många nivåer, härledas till att den drabbade känner sig otillfredställd med sin plats i livet; sin familj, sin man, sina barn, sitt boende, sitt arbete. Det förslag som det nu varit sådant rabalder om går enbart ut på att man skall försöka slussa ut dessa individer i arbetslivet igen och försöka få dem att arbeta åtminstone deltid på en annan plats där de kanske skulle få ut mer av sin tillvaro. Dock är det ju mycket roligare att läsa om dödssjuka människor som tvingas arbeta trots sitt tillstånd av den ondskefulla staten, än olyckliga människor som bara förlorat all ork och därför måste motas framåt i världen..
Men nej.
När man driver runt hela dagarna därför att man är sjuk får man alldeles för mycket utrymme att känna efter, att tänka. Om det enda man gör hela dagarna är att reflektera över hur mycket dåligt som finns, som känns; då mår man dåligt. Det är ingen konstighet.
Jag är trött på att vara sjuk nu. Jag skulle ha haft ett seminarie om boken vi läst i svenskan plus en text som vi fick samt ett litet test på verb i franskan men jag orkar inte. Jag har haft alldeles för mycket den här veckan och sovit för lite.. Detta plus min elaka förkylning gör att det känns jobbigt.
[Note: Det kan verka lite motsägelsefullt att säga att livströtta människor ska tvingas ut på arbetsmarknaden fastän de inte orkar och sedan fortsätta med att säga att det är synd om mig därför att jag är sjuk, men det är inte det jag menar. Det är skillnad på att vara borta någon dag på grund av en elak förkylning/influensa/nervsammanbrott och att vara långtidssjukskriven på grund av allvarligare och mer omfattande besvär.]
Vi har ett tresidigt arbete tills imorrn. Jag har knappt skrivit ett stycke. Jag längtar till jullovet så att jag kan få andas ut lite.
Jag har reflekterat lite över det som påpekats vid ett flertal tillfällen när jag o Klara har intervjuat människor för vårt projektarbete, nämligen att en stor bidragande faktor till det att ungdomar är så stressade är det att man måste högprestera hela tiden. Att alltid ligga på topp tar sen beskärda del av orken och förmågan. Jag kan konstatera att jag har perioder då jag stressar så mycket att jag utan tvekan skulle bränna ut mig om jag befann mig på den nivån jämt. Det är galenskap egentligen.. Det finns inga arbetssätt som ser ut så i den verkliga, stora världen.
Virus och lättja till er
~L~
Monday, December 14, 2009
för övrigt så vill jag att du ska veta att allting inte är enkelt, platt, lättförståerligt..
så skit i normerna.
Normer är bara den lates sätt att definera allting den inte förstår.
Normer är bara den lates sätt att definera allting den inte förstår.
Suck.
Måste bara tillägga att den fucktarden som sade att eftersom det numer är så olagligt att ladda ner så kan man streama istället - då sparas ju ingenting på datorn- borde få en militärkänga slängd i huvudet. Eller varför inte en filmrulle? Med tanke på hur digitaliserade människor är idag kanske det skulle kunna räknas som allmänbildning..
Den där petitessen med att man oavsett tillvägagångsätt förvägrar upphovsrättsinnehavarna deras pengar, det är nog inte så viktigt...
Jag förstår att de föraktar ungdomen. Vi förtjänar det fan nästan.
Den där petitessen med att man oavsett tillvägagångsätt förvägrar upphovsrättsinnehavarna deras pengar, det är nog inte så viktigt...
Jag förstår att de föraktar ungdomen. Vi förtjänar det fan nästan.
Sunday, December 13, 2009
"Is he willing, can he play it?" - The Knife 'Pass this on'
Jag har ont i halsen, mycket att göra och sömn att ta igen.
Så jag skriver.
-lips like morphine-
"Knock me out- 'cause I've waited for all my life..."
Det är aldrig fel att drömma, eller hur? Dessutom så kan drömmerier i vaket tillstånd iallafall tilldela tänkaren epitetet 'rikt inre liv', vilket om något, kan klassas som förmildrande drag..
Denna helg har jag ätit alldeles för mycket kalorier, det är en sak som är säker. Igår var jag på julmarknad med mamma, lelle, Pär o Solveig + Anna o Anders & co.
Vi åt julbord.
Någonstans längst inne kändes det att det var enbart därför att det var sista gången.
Det är plågsamt, antar jag, att befinna mig på en plats där så många räknar dagarna som är kvar. Givetvis är det naturligt, ett drag som vi alla bär, men oavsett hur självklart det är är det något som gör andetagen lite, lite tyngre. Detta säger jag inte av svårmod. Det finns en stor skillnad mellan att vara medveten om något och att älta det. Jag känner alltför många som insisterar på att älta allting som skulle kunna sänka deras livskvalité. Givetvis ältar de. Till världens ände...
Det finns få saker som jag avskyr så mycket som när människor som skulle kunna ha det så mycket bättre bara de valde att se världen ur ett annat perspektiv envisas med att rabbla upp alla negativa saker i sin tillvaro och haka upp sig på dem. Som om de vore franskaglosor och verkligheten ett prov..
Jag tror inte på att saker är oföränderliga. Ett tag gjorde jag det.
Saken är den att verklig, fysisk misär i sanning formar en uppfattning som tycks omöjlig att nå om man inte upplevt den. Så många människor som jagar drömmar åt fel håll..
Jag har någon form av hatkärlek till uttrycket "Slagen till ödmjukhet"
Jag vet inte om jag myntat det inombords eller om någon klok person redan yttrat det långt före mig. Det saknar relevans.
Jag har länge tyckt om meningen "men hon hatade ändå uttrycket 'slagen till ödmjukhet' vilken jag har repeterat många gånger inombords. Jag måste sluta tänka på mig själv i tredje person. Jag ogillar den därför att den är sann. Jag har länge försökt motbevisa den, försökt finna bevis för att det finns människor som lär sig se världen så som jag gör, utan att för den delen ha tvingats genomleva mer skit än man förtjänar. Dock har jag inte lyckats. Jag har inte funnit en enda.
Jag känner mängder av narcissistiska människor. Det som är det mest frustrerande är det att de inbillar sig att det är någon form av altruism.
Om jag sade att jag älskade dig
och du då svarade
det var väl fint, men du får vänta.. det finns människor som svälter i afrika
skulle du då tänka att det var rätt sak att säga?
Det är så mycket lättare att bortprioritera lyckan.. Den blir inte förolämpad. Heller hur?
Jag vet inte.. jag orkar inte fullfölja resonemanget nu. Jag har redan hållt denna monolog sådär tre gånger för mig själv och jag vet att jag aldrig kommer kunna få den så klockren som den var då, trots all sin förvirring..
Kanske är det en strävan efter välbehag som driver somliga till att skriva ner allting negativt de upplever, men för mig skulle det aldrig kunna fylla ett syfte. Jag har ingen strävan efter sådant. När jag är på sånt frånkopplat flummeri-humör som jag bevisligen är idag anser jag i allmänhet att jag är djup och därför inte behöver förklara mig. Dessutom tenderar jag till att med ett visst förakt i bakhuvudet skriva överdrivet luddigt för att bevisa för mig omgivning och mig själv att intellektet är någonting som enbart baseras på språklig vinterkräksjuka.. Nu är jag dock inte fullt så uppblåst. Inte än iallafall.
Hursomhelst, för att fortsätta på mitt tidigare resonemang, så känner jag inte nödväntigtvis något behov av att förklara mig. Dock är jag, som den tonåring jag faktiskt är, hopplöst fastkedjad vid känslan av att ingen förstår mig och följaktligen har jag ändå någon form av önskan att min omgivning skall uppnå plötslig nirvana och upplysning.. Naiv tanke, jag vet. Jag sade någon gång att jag hellre skulle vara för cynisk än barnsligt naiv. Det är givetvis inte sant. Dels så måste reaktionen och aktionen väljas med omsorg efter sammanhanget och dessutom så uppstår generellt sett cynism från naivitetens misstag. Samtidigt måste man nog inse att precis som kärlek och hat inte är motpoler utan snarare paralleller så är cynismen och naiviteten två zoner på samma spelplan och man passerar ofta emellan de två utan att märka att man vandrat över gränsen..
Detta blev visst en lång hyckleri-flummig utläggning. Bra. Jag behövde skriva lite. Det är som med motion. Jag blir så stirrig när jag är utan.
Iofs så kan det nog sägas om mitt bruk av både datorer, litteratur och koffein också...
Peace out
~L~
Så jag skriver.
-lips like morphine-
"Knock me out- 'cause I've waited for all my life..."
Det är aldrig fel att drömma, eller hur? Dessutom så kan drömmerier i vaket tillstånd iallafall tilldela tänkaren epitetet 'rikt inre liv', vilket om något, kan klassas som förmildrande drag..
Denna helg har jag ätit alldeles för mycket kalorier, det är en sak som är säker. Igår var jag på julmarknad med mamma, lelle, Pär o Solveig + Anna o Anders & co.
Vi åt julbord.
Någonstans längst inne kändes det att det var enbart därför att det var sista gången.
Det är plågsamt, antar jag, att befinna mig på en plats där så många räknar dagarna som är kvar. Givetvis är det naturligt, ett drag som vi alla bär, men oavsett hur självklart det är är det något som gör andetagen lite, lite tyngre. Detta säger jag inte av svårmod. Det finns en stor skillnad mellan att vara medveten om något och att älta det. Jag känner alltför många som insisterar på att älta allting som skulle kunna sänka deras livskvalité. Givetvis ältar de. Till världens ände...
Det finns få saker som jag avskyr så mycket som när människor som skulle kunna ha det så mycket bättre bara de valde att se världen ur ett annat perspektiv envisas med att rabbla upp alla negativa saker i sin tillvaro och haka upp sig på dem. Som om de vore franskaglosor och verkligheten ett prov..
Jag tror inte på att saker är oföränderliga. Ett tag gjorde jag det.
Saken är den att verklig, fysisk misär i sanning formar en uppfattning som tycks omöjlig att nå om man inte upplevt den. Så många människor som jagar drömmar åt fel håll..
Jag har någon form av hatkärlek till uttrycket "Slagen till ödmjukhet"
Jag vet inte om jag myntat det inombords eller om någon klok person redan yttrat det långt före mig. Det saknar relevans.
Jag har länge tyckt om meningen "men hon hatade ändå uttrycket 'slagen till ödmjukhet' vilken jag har repeterat många gånger inombords. Jag måste sluta tänka på mig själv i tredje person. Jag ogillar den därför att den är sann. Jag har länge försökt motbevisa den, försökt finna bevis för att det finns människor som lär sig se världen så som jag gör, utan att för den delen ha tvingats genomleva mer skit än man förtjänar. Dock har jag inte lyckats. Jag har inte funnit en enda.
Jag känner mängder av narcissistiska människor. Det som är det mest frustrerande är det att de inbillar sig att det är någon form av altruism.
Om jag sade att jag älskade dig
och du då svarade
det var väl fint, men du får vänta.. det finns människor som svälter i afrika
skulle du då tänka att det var rätt sak att säga?
Det är så mycket lättare att bortprioritera lyckan.. Den blir inte förolämpad. Heller hur?
Jag vet inte.. jag orkar inte fullfölja resonemanget nu. Jag har redan hållt denna monolog sådär tre gånger för mig själv och jag vet att jag aldrig kommer kunna få den så klockren som den var då, trots all sin förvirring..
Kanske är det en strävan efter välbehag som driver somliga till att skriva ner allting negativt de upplever, men för mig skulle det aldrig kunna fylla ett syfte. Jag har ingen strävan efter sådant. När jag är på sånt frånkopplat flummeri-humör som jag bevisligen är idag anser jag i allmänhet att jag är djup och därför inte behöver förklara mig. Dessutom tenderar jag till att med ett visst förakt i bakhuvudet skriva överdrivet luddigt för att bevisa för mig omgivning och mig själv att intellektet är någonting som enbart baseras på språklig vinterkräksjuka.. Nu är jag dock inte fullt så uppblåst. Inte än iallafall.
Hursomhelst, för att fortsätta på mitt tidigare resonemang, så känner jag inte nödväntigtvis något behov av att förklara mig. Dock är jag, som den tonåring jag faktiskt är, hopplöst fastkedjad vid känslan av att ingen förstår mig och följaktligen har jag ändå någon form av önskan att min omgivning skall uppnå plötslig nirvana och upplysning.. Naiv tanke, jag vet. Jag sade någon gång att jag hellre skulle vara för cynisk än barnsligt naiv. Det är givetvis inte sant. Dels så måste reaktionen och aktionen väljas med omsorg efter sammanhanget och dessutom så uppstår generellt sett cynism från naivitetens misstag. Samtidigt måste man nog inse att precis som kärlek och hat inte är motpoler utan snarare paralleller så är cynismen och naiviteten två zoner på samma spelplan och man passerar ofta emellan de två utan att märka att man vandrat över gränsen..
Detta blev visst en lång hyckleri-flummig utläggning. Bra. Jag behövde skriva lite. Det är som med motion. Jag blir så stirrig när jag är utan.
Iofs så kan det nog sägas om mitt bruk av både datorer, litteratur och koffein också...
Peace out
~L~
Wednesday, December 9, 2009
Språkfascisism
... ÄR roligt.
Efter att ha tränat med mor min idag så satt vi i bilen och diskuterade den där lilla petitessen som uppstått på senare tid när människor blandar ihop presens och grundform.
Personligen anser jag att människor som inte kan skriva inte heller bör få sätta sin fot på en redaktion. Iallafall inte med betald lön. Allvarligt.
När tidningar som DN (som förvisso har en ganska egocentrerad kulturdel) och SvD inte klarar av att leverera artiklar på korrekt svenska, då vet man att det gått aningen för långt. Faktum är dock att det knappt finns några tidningar kvar som prioriterar att korrekturläsa det de ger ut. Resultatet är att bristfällig svenska publiceras i respekterade tidningar och når allmänheten som uppenbarligen är inkapabel att se skillnad på "lång hårig sjuk sköterska" och "långhårig sjuksköterska"/"Jag funderade på att promenera till jobbet" och "jag funderade på att promenerar till jobbet"
Två av dessa fyra formuleringar är korrekta. De andra är det inte.
Jag antar att jag, som tonåring och språkfascist inte kommer få det särskilt lätt. Jag är omgiven av särskriven reklam, felstavade bloggar, grammatiskt inkorrekta påståenden och inkompetenta tidningsredaktioner.
Jag anar att jag föddes till helt fel tidsperiod. Som språkälskare är det enkelt att vara hatad i en värld där språket våldtas dagligen av människor som bara öppnar en bok under mordhot...
Och nej, jag menar givetvis inte att litteratur är vägen till frälsning eller att ett stavfel gör skribenten korkad, absolut inte, men jag kan inte ljuga om att dagens situation gör mig en aning frustrerad.
Alla vandrar vi maktlösa i den språkliga kunskapens dödens dal..
Hö.
Peace pie
~L~
Efter att ha tränat med mor min idag så satt vi i bilen och diskuterade den där lilla petitessen som uppstått på senare tid när människor blandar ihop presens och grundform.
Att cykla =/= Att cyklar.
Personligen anser jag att människor som inte kan skriva inte heller bör få sätta sin fot på en redaktion. Iallafall inte med betald lön. Allvarligt.
När tidningar som DN (som förvisso har en ganska egocentrerad kulturdel) och SvD inte klarar av att leverera artiklar på korrekt svenska, då vet man att det gått aningen för långt. Faktum är dock att det knappt finns några tidningar kvar som prioriterar att korrekturläsa det de ger ut. Resultatet är att bristfällig svenska publiceras i respekterade tidningar och når allmänheten som uppenbarligen är inkapabel att se skillnad på "lång hårig sjuk sköterska" och "långhårig sjuksköterska"/"Jag funderade på att promenera till jobbet" och "jag funderade på att promenerar till jobbet"
Två av dessa fyra formuleringar är korrekta. De andra är det inte.
Jag antar att jag, som tonåring och språkfascist inte kommer få det särskilt lätt. Jag är omgiven av särskriven reklam, felstavade bloggar, grammatiskt inkorrekta påståenden och inkompetenta tidningsredaktioner.
Jag anar att jag föddes till helt fel tidsperiod. Som språkälskare är det enkelt att vara hatad i en värld där språket våldtas dagligen av människor som bara öppnar en bok under mordhot...
Och nej, jag menar givetvis inte att litteratur är vägen till frälsning eller att ett stavfel gör skribenten korkad, absolut inte, men jag kan inte ljuga om att dagens situation gör mig en aning frustrerad.
Alla vandrar vi maktlösa i den språkliga kunskapens dödens dal..
Hö.
Peace pie
~L~
La vie.. c'est clairement un chose que ne sent pas que je suis importante..
- Har du provat min nya bas?
- Näe.
- Den är kul alltså.
Jag kan bara inte hjälpa det. Jag har mått konstigt hela dan.
Fan ta dessa sjuka drömmar.
Prioriteringsförmåga, någon?
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6259108.ab
Egentligen är hela denna situation så skrattretande att den inte förtjänar att kommenteras, men jag tänker göra det ändå eftersom jag inte har något bättre för mig.
Enl. allas vår favorittidning AB så har alltså en kul typ konstaterat att Salanders utmanande uppvisning av en mycket diskret cigarett är ett allvarligt hot mot den yngre generationen. Som alla vet är det unga sinnet mycket lättpåverkat, och därför bör all form av sådana intryck begränsas så att den arma ynglingen inte blir fördärvad redan under sina tidiga år, av världens illsinta vansinne.
Okej.
Om vi nu skippar dessa bulimiska haranger, anar jag att denna typ av uttalanden snarare härleder från en svagsint och rädd person, än någon som har reella och vetenskapliga bevis för att en fiktiv, halvtokig tjej med aspergers som utan att tveka skulle tatuera in diverse fula ord på människor som förtjänar det, hacka sig in på joakim von ankas bankkonto och sedan komma undan med det samt överleva att bli skjuten etc, skulle utgöra ett allvarligt hot mot vår lättförledna ungdom. Kanske är det bara jag som anser att detta resonemang inte håller.
Om det är sådana saker som våra politiker håller på med är det kanske inte så konstigt att de saknar verklighetsanknytning.
Det må vara vetenskapligt bevisat att människan är mottaglig för intryck, ja, men det betyder inte att man ska ge sig själv rätten att sparka bakut så fort som möjligheten uppstår. Lite självbehärskning, tack. Om jag gjorde samma sak kring allt jag skulle kunna irritera mig på, då skulle människor i min omgivning garanterat bli ganska så tokiga på mig.
Nåväl.
Jag kommer för att vara ärlig inte på något mer att skriva, så jag ska nog ge mig nu.
Peace out
~L~
Egentligen är hela denna situation så skrattretande att den inte förtjänar att kommenteras, men jag tänker göra det ändå eftersom jag inte har något bättre för mig.
Enl. allas vår favorittidning AB så har alltså en kul typ konstaterat att Salanders utmanande uppvisning av en mycket diskret cigarett är ett allvarligt hot mot den yngre generationen. Som alla vet är det unga sinnet mycket lättpåverkat, och därför bör all form av sådana intryck begränsas så att den arma ynglingen inte blir fördärvad redan under sina tidiga år, av världens illsinta vansinne.
Okej.
Om vi nu skippar dessa bulimiska haranger, anar jag att denna typ av uttalanden snarare härleder från en svagsint och rädd person, än någon som har reella och vetenskapliga bevis för att en fiktiv, halvtokig tjej med aspergers som utan att tveka skulle tatuera in diverse fula ord på människor som förtjänar det, hacka sig in på joakim von ankas bankkonto och sedan komma undan med det samt överleva att bli skjuten etc, skulle utgöra ett allvarligt hot mot vår lättförledna ungdom. Kanske är det bara jag som anser att detta resonemang inte håller.
Om det är sådana saker som våra politiker håller på med är det kanske inte så konstigt att de saknar verklighetsanknytning.
Det må vara vetenskapligt bevisat att människan är mottaglig för intryck, ja, men det betyder inte att man ska ge sig själv rätten att sparka bakut så fort som möjligheten uppstår. Lite självbehärskning, tack. Om jag gjorde samma sak kring allt jag skulle kunna irritera mig på, då skulle människor i min omgivning garanterat bli ganska så tokiga på mig.
Nåväl.
Jag kommer för att vara ärlig inte på något mer att skriva, så jag ska nog ge mig nu.
Peace out
~L~
och förresten
så har jag för mycket fritid. [ledig imorgon/idag]
jag måste förresten bara inflika att jag nästan skrivit färdigt låten om hur det är att vara epilepsifreak. Ironiskt nog är den rätt glad haha. Jag har alltid varit en glad skit. :]
jag måste förresten bara inflika att jag nästan skrivit färdigt låten om hur det är att vara epilepsifreak. Ironiskt nog är den rätt glad haha. Jag har alltid varit en glad skit. :]
Här skulle jag vilja skriva något intellektuellt
Men det är kanske korkat att hoppas på något sådant klockan ett på morgonen. Egentligen vet jag inte varför jag skriver. Som vanligt har jag, som den egocentriker jag faktiskt är, bläddrat igenom mina tidigare inlägg och känt mig mallig över det faktum att jag faktiskt är rätt bra på att skriva.. någonstans där förlorar jag resonemanget, men jag anar att anledningen till mitt för stunden kanska innehållsfattiga inlägg är att jag vill känna mig smart. För övrigt drabbades jag just av därldens déjà vu. Urk.
Jag har varit på konstigt humör idag. Har ingen aning om varför. Kanske känner jag mig bara en aning förbittrad över omvärldens respons på min, vad jag tyckte iallafall, underfundiga humor.
Kanske är jag bara mer stressad än jag vill erkänna. Jag har ingen aning.
Faktum är att jag ytterst sällan har någon som helst aning om vad jag tycker eller känner. Jag analyserar saker men jag känner oftast inte. Jag undrar varför. Jag är trots allt en känslomänniska, men jag anar att jag försöker trycka undan det så mycket som möjligt.. Äh. Jag vet inte. As usual.
Jag har känt mig lite konstig den senaste tiden, då framförallt de senaste dagarna. Detta har med nittio procents sannorlikhet att göra med att jag:
1. Har alldeles för mycket att göra
2. Har en pappa som just sagt upp sig
3. Har en mamma som fortfarande är provanställd
4. Har en syster som håller på och flyttar hemifrån
5. Inte har den blekaste aning om vad fan jag ska göra med julklapparna
6. Saknar social kompetens
Annars var det nog inget.
njäh.
Jag hade ett favorituttryck förut; det kan alltid bli värre. Jag har bytt ut det mot "det kan alltid bli bättre" men det essensiella är detsamma. Det finns alltid utrymme för förändring, ingenting varar för evigt. I det förra finns det alltid utrymme för försämring och därför bör man uppskatta nuet till fullo så att man inte missar någonting; i det senare bör man vara positiv oavsett hur jävliga saker kan vara, för det kan alltid bli bättre. Typ. :)
Peace out
~L~
Jag har varit på konstigt humör idag. Har ingen aning om varför. Kanske känner jag mig bara en aning förbittrad över omvärldens respons på min, vad jag tyckte iallafall, underfundiga humor.
Kanske är jag bara mer stressad än jag vill erkänna. Jag har ingen aning.
Faktum är att jag ytterst sällan har någon som helst aning om vad jag tycker eller känner. Jag analyserar saker men jag känner oftast inte. Jag undrar varför. Jag är trots allt en känslomänniska, men jag anar att jag försöker trycka undan det så mycket som möjligt.. Äh. Jag vet inte. As usual.
Jag har känt mig lite konstig den senaste tiden, då framförallt de senaste dagarna. Detta har med nittio procents sannorlikhet att göra med att jag:
1. Har alldeles för mycket att göra
2. Har en pappa som just sagt upp sig
3. Har en mamma som fortfarande är provanställd
4. Har en syster som håller på och flyttar hemifrån
5. Inte har den blekaste aning om vad fan jag ska göra med julklapparna
6. Saknar social kompetens
Annars var det nog inget.
njäh.
Jag hade ett favorituttryck förut; det kan alltid bli värre. Jag har bytt ut det mot "det kan alltid bli bättre" men det essensiella är detsamma. Det finns alltid utrymme för förändring, ingenting varar för evigt. I det förra finns det alltid utrymme för försämring och därför bör man uppskatta nuet till fullo så att man inte missar någonting; i det senare bör man vara positiv oavsett hur jävliga saker kan vara, för det kan alltid bli bättre. Typ. :)
Peace out
~L~
Men det var uppenbarligen inte heller bra
"Om man inte är vänster när man är ung har man inget hjärta, om man inte är höger när man är äldre har man ingen hjärna" men som Voltaire sade: "Un bon mot ne prouve rien"...
Jag tyckte att det var en kul sak att skriva. Uppenbarligen delar människor inte min syn på det.
men men.
Jag måste erkänna att människors reaktioner på detta var mycket intressanta. Anledningen till mina ganska så defensiva svar är det faktum att det känns en aning som att somliga tror att jag tror och tycker exakt så. Chill people! Det är ett skämt, okej?
En annan sak som stör mig med 'somligas' reaktioner på detta inlägg är att de genast skriver hur dåligt det är och tror att det är bokstavligt menat. De verkar vara en aning inkapabla att inse att det är taget ur sitt sammanhang.
Så som jag förstår det, rätta mig om jag har fel, så är detta uttryck i det snaraste relaterat till t.ex. skatternivåer och allt sådant. För att ge ett konkret exempel (ungefär det jag försökte skriva i en av mina kommentarer) så är detta citat ett utryck för att man under ungdomens år tenderar att vara en aning mer solidariskt och oegoistiskt lagd på det sättet att man tycker att tanken på ett samhälle där alla får lika och är lika värda är ganska trevlig. Varefter man blir äldre inser man att det är förhållandevis omöjligt att utradera klasskillnaderna och att denna omättliga strävan efter jämnställdhet snarare gör livet surt för den som verkligen försöker. Det är enkelt att vara oskyldigt oegoistisk när man är ung. Innan man börjar bry sig om sina rötter eller fastnar med familj, bostad eller fast arbete, är det enkelt att tänka att strävan leder en framåt och därför borde alla få ta del av den. Man är hoppfull, nyfiken, och övertygad om att man kan göra skillnad i världen.
Det är nog någonstans på vägen som man inser att detta är en illusion, vilken endast finns för att lura ut dessa naiva ungdomar ut i den riktiga världen. I dagens samhälle där de arbetande straffas och de sjuka lider, där övermakten består av korkade lagar istället för feta direktörer; idag behövs inte vänstern på samma sätt. Efter att ha haft sossestyre i alltför många år har snarare socialdemokraterna blivit det konservativa partiet.
Jag drar mig till minnes den där petitessen att sverige för inte alltför länge sedan var ett av de rikaste länderna i världen. Jag kommer även ihåg att allas vår favoritursäkt till varför vi inte befinner oss där längre är "därför att de andra kom i kapp."
Låt mig uttrycka det såhär: Du springer i ett lopp. Du leder för ett tag men blir sedan passerad av flertalet andra löpare. Om du kom dragandes med ursäkten "men de andra sprang ju om" till din tränare, då skulle du förmodligen på en sko slängd i huvudet. Det är den verklighetsförnekandes sätt att säga, vi förlorade därför att vi inte var bra nog. Så de skyller på andra.
Inte för att det bekommer mig egentligen. Jag var fan inte ens född då.
Sunday, December 6, 2009
eller not
Jag är iallafall inte fullt lika svårmodig idag. Tacka vet jag mental hälsa.
Idag har jag ätit frukost/lunch på nyckelviken, köpt två ringar för 85 svenska riksdaler vardera och upptäckt nya delar av nyckelviken, samt stökat ner och flyttat hem till pappa. Och så har jag o pappa diskuterat mitt knarkmissbruk.
8D!
Och nej. Och ja. Jag är (inte) fullt allvarlig.
Det vi diskuterade var i huvudsak det faktum att jag som bekant gick på ganska så starka medeciner i flera års tid. Vi konkluderade att jag i princip var hög under mer än halva grundskolan. Hah.
Det var faktiskt rätt roligt.
Jag kan förstå att för utomstående låter detta rätt hemskt, men faktum är att det mesta är roligt sett från rätt perspektiv. Om någon någonsin skulle gnälla på mig och säga att jag är tråkig för att jag inte dricker eller dyl. kan jag alltid dra med att "jag har fan varit påtänd under nationälla provet" och sedan skratta gott medan de står där alldeles konfunderade... Hahaha.
;)
Njäeh.
För att vara lite seriös så har jag faktiskt försökt spela in lite idag. Jag kan kanske inte hävda att det blev någe bra eftersom klicket och takten i mitt gitarrspel inte funkar alls men jag försökte iaf. Hursomhelst så är jag riktigt nöjd med låten so far, inte med den inspelade alltså -den kan allt gå helt åt helvete- men jag känner mig stolt över den skrivna versionen iaf.
[insert random quote here]
Jag drabbades av panik i fredags. Jag trodde faktiskt att jag hade blivit bättre, att jag hade kontroll; att det var okej. Det var fan inte okej.
Ibland undrar jag varför jag inte blir bättre. Förutsättningarna borde ju tillåta en förbättring nu, borde de inte det? Fan..
Det kanske är önsketänkande. Kanske kommer jag aldrig kunna nå, helt och hållet till deras nivå.
Den senaste veckan har världen påmint mig om att den är vacker, om att det finns hopp. Igår kändes det som om den ville bevisa motsatsen. På vägen hem hörde jag något som lät som en upprörd kvinnoröst, på vägen till bussen kanske en timme senare körde det förbi en ambulans och månen orkade inte ens dyka upp förrän jag höll på att tappa bort mig på väg hem till Klara. På något sätt kändes det redan på morgonen som om gårdagen skulle bli en minnesvärd dag, men ej av enbart positiva skäl..
Och ifall någon som eventuellt kanske möjligtvis asså typ bah skulle läsa detta; nej, jag menar absolut inte att gårdagen var dålig. Och kvällen var riktigt trevlig. Dock anade jag redan tidigt att allting inte var som det skulle. Kanske håller jag bara på att bli lite tokig igen. Jag vet inte.
Jag har svårt för människor som är oböjliga i sin vilja. Även när det gäller saker såsom nykterister eller människor som håller hårt på saker som jag kanske skulle hålla med om. Ofta blir det en form av odräglighet när man är helt oförmögen att göra undantag. Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att en av de som hängde med igår, för övrigt en av de tre som var mest nyktra i slutet av kvällen (jag, klara och denne typ), sade att han var nykterist. Killen han diskuterade med [note: nej, det är klart att han inte skulle diskutera någonting med mig, jag är en ointressant typ med för stor urringning som skallrar tänder och inte hjälper vår gemensamma fyllekompis tillräckligt] frågade om han hade haft nån dålig upplevelse av alkohol etc och han svarade resolut nej, men vidhöll att han "alltid" och för alltid var och skulle vara nykterist. Jag var trött, frös och på dåligt humör och även om jag just då förstod honom väldigt väl eftersom vår gemensamma vän för stunden hängde över en stenmur och försökte spy så kunde jag ändå inte låta bli att notera någonstans långt bak i hjärnan att människor med oböjliga viljor tenderar att gå långt över gränsen när de väl gör det i större utsträckning än människor utan. Fan. Jag tror jag tappade mitt resonemang. Nu låter det som om jag tror att han sitter och pimplar whiskey när ingen tittar på, det är ju inte det jag menar... Äääh. Kanske borde jag inte skriva inlägg när jag är trött och melodramatisk. Det blir lite over the top då. Jag vet inte.. jag kände mig bara inspirerad att skriva när jag läste mina tidigare inlägg o kände mig mycket stolt över det faktum att jag är bra på att skiva. Jag är allt en riktig egocentriker idag.
Subscribe to:
Posts (Atom)
